I oktober 2022 var Tommi Charanpal Kujala på väg hem från en yogaretreat på Dagö i Estland med sin fru och sina elever, då han började känna sig konstig. Han hade svårigheter att hitta sin grupp på båten och det café där de skulle vara. Då han slutligen hittade gruppen, undrade frun Emilia Vasko-Kujala var han hade varit. Hem kom de sig dock som vanligt.
Nästa dag beslutade Tommi sig för att efter den långa retreaten besöka Bastusällskapet för att bada bastu och koppla av. Även om platsen är bekant för honom, kändes det som om han inte visste riktigt var han befann sig. Kanske den sex dagar långa, intensiva retreaten hade gjort sitt, funderade Tommi.
Dagen efter åkte Tommi och Emilia i väg med bilen för att hämta ännu en begagnad möbel. Familjen hade en flytt framför sig i november och till det nya hemmet behövde det skaffas ett och annat. I Esbo på Ring I började Tommi igen må dåligt.
Trots att han mådde dåligt fortsatte Tommi att köra, tills frun tvingade honom att stanna bilen och ringde nödnumret.
Paret bytte chaufför och Emilia började köra mot Mejlans sjukhus för att möta ambulansen. Då bilen stannade några kilometer före Mejlans, ramlade Tommi ut ur fordonet.
”För första gången kändes det som att nu tar det slut. Äntligen, sade en del av mig. Precis som om jag undermedvetet skulle ha väntat på att det händer något stort som jag inte har något att säga till om. Jag hade sagt åt Emilia att fortsätt du bara, här finns inget mera att hämta”, drar sig Tommi till minnes.
Ambulansen kom till platsen och Tommi fördes till jouren vid Mejlans sjukhus. Hans nästa minnesbild är från datortomografiundersökningen (DT). Bilderna avslöjade en hjärnblödning i den främre delen av hjärnans pannlob, prefrontalfältet.
Från reklamvärlden till lärare i andlig tillväxt
Den föregående stora omvälvningen i Tommis liv skedde 2008, då han som reklambyråchef på toppen av sin karriär beslutade sig för att hoppa av det stressiga marknadsföringståget som 37-åring. Via några omvägar har Tommi hittat sitt liv i yogan och andlig tillväxt.
”Jag hade rätt så goda inkomster och en totalrenoverad bostad vid havet på Drumsö. Även om det var helt ok, kändes det inte som mitt liv.”
Nu har Tommi och Emilia som sitt dagliga arbete redan i tio års tid drivit en egen skola för psykiskt välbefinnande. Skolan har ett par hundra elever. Tommi beskriver sina elever som vuxna på en andlig resa.
Då Tommi efter hjärnblödningen var fem dagar i kritiskt tillstånd på intensivvårdsavdelningen, tog Emilia med sig ett mala halsband, det vill säga ett böneband och placerade det i hans ena hand och i den andra handen en bild av Dalai Lama.
”Då ingen visste hur det skulle sluta, skulle jag i alla fall ha gott sällskap på färden”, skrattar Tommi.
Rehabilitering efter hjärnblödningen med fyra terapisessioner dagligen
Efter intensivvården flyttades Tommi från Mejlans till Jorvs sjukhus i Esbo. Hjärnblödningen i vänstra pannloben bidrog till att högra sidan av kroppen inte ville fungera och talet var grötigt. Både rörelse- och talförmågan började återställas med rehabilitering.
Från Jorv flyttades Tommi snabbt till HUS neurologiska rehabiliteringsavdelning vid Nordenskiöldsgatan i Helsingfors. Den intensiva rehabiliteringen omfattade upp till fyra terapisessioner per dag: en fysioterapeut, ergoterapeut, talterapeut och neuropsykolog såg till återhämtningen.
Tommi återfick gångförmågan relativt snabbt, men han kunde inte röra sig ensam, eftersom han skulle ha gått vilse. Yogaskolans elever hjälpte sin lärare och Centralparken som omger Dals sjukhusområde blev bekant i och med promenaderna som blev längre för varje dag.
”Livet som företagare var ganska intensivt innan han lades in på sjukhuset. Plötsligt vistades jag ett par timmar per dag i Centralparken där jag klappade hästar. Visst var det konstigt”, drar han sig till minnes.
Rehabiliteringstiden fick Tommi att värdesätta både vården och den tur han hade.
”På sjukhuset såg man allt möjligt och förståelsen för mänskligheten växte ytterligare. Samtidigt insåg jag att jag är lyckligt lottad, att jag bor i Helsingfors och fick komma till en sådan plats för att genomgå rehabilitering. Vissa personer var endast där på besök från andra ställen i Finland.”
Hjärnan blir lättare trött
Två år efter hjärnblödningen sitter Tommi vid köksbordet välmående och pratsam. Skenet bedrar dock.
”Det syns inte utanpå att hjärnan inte fungerar normalt. Ibland är det problematiskt, då människor antar att jag är frisk, fastän jag inte är det.”
Det är ganska typiskt för sjukdomar med ursprung i hjärnan. Funktionsförmågan hos en person som drabbats tolkas ofta vara bättre än den i själva verket är, eftersom neuropsykologiska symtom nödvändigtvis inte syns utanpå. Även de personer som drabbats försöker göra saker som tidigare, trots att det inte är möjligt.
Hjärnblödningen lämnade bestående men på den främre pannloben i Tommis hjärna, vilket försvårar förmågan att gestalta och komma ihåg saker. Ibland kan en helt vardaglig sak, som att ta mat ur kylskåpet vara oöverkomlig. Väggar och möbler kan komma emot på vägen, eftersom gestaltningsförmågan inte fungerar ordentligt.
Han mår i allmänhet bra i ett par timmar per dag, tills batteriet är slut. Förändringen har varit svår att acceptera.
”Först den senaste tiden har jag börjat förstå att jag inte kan lägga in fler än en sak i min kalender varje dag”
Till exempel den kära och avkopplande bastuhobbyn tar lika mycket på krafterna som vilken annan kraftansträngning som helst. Efter ett bastubad går resten av dagen sannolikt åt till att vila.
Epilepsin som kommit i efterhand är påfrestande
Trots utmaningarna hade Tommi i augusti 2024 i viss mån deltagit i undervisningen i deras skola. En fem dagar lång retreat i Ekenäs låg framför. Resan företogs med samma bil som den ödesdigra dagen två år tidigare.
I sällskapet ingick två av skolans hjälplärare. I bilen blev Tommi plötsligt medvetslös, då han fick ett kraftigt epileptiskt anfall som pågick i flera minuter. Åter en gång körde ambulansen honom till Mejlans sjukhus.
Epilepsi är en vanlig följdsjukdom efter hjärnblödning, eftersom ärret i hjärnan orsakar elektriska störningar i hjärnan. Epilepsin blev spiken i kistan för Tommis arbetsdrömmar.
”Under den ambulansfärden tog motivationen slut helt och hållet. Jag hade arbetat med rehabiliteringen i två år och nu var det dags igen. Gränsen för vad jag orkade med var nådd.”
Sedan dess har Tommi haft stark epilepsimedicinering. Rehabiliteringen fortsätter med tre terapisessioner per vecka: ergoterapi hemma en gång per vecka, men även neuropsykologisk rehabilitering och psykoterapi varje vecka.
Det är sällsynt att man genom rehabilitering blir helt återställd
Många personer som drabbats kämpar med tanken att man efter sjukdomen borde rehabiliteras och helt återgå till sitt forna jag. Så blir det dock sällan.
”Jag var för ivrig att få återgå till mitt gamla liv. Nu måste jag hitta ett nytt sätt att leva, eftersom arbetsoförmågan är ett faktum och en stor kris.”
För andra personer som drabbats vill Tommi säga att det är onödigt att jämföra sig med andra eller ens med sitt forna jag. Man måste ge sig till tåls och leva en dag åt gången, även om det är lättare sagt än gjort.
Tommi medger att han också funderar om det gick bra eller dåligt för honom. Trots att han började utöva yoga redan för 20 år sedan och lärt ut ett neutralt sinne i tio år, är läraren själv inte heller fullärd.
”Jag måste medge att mitt sinne ibland är långt ifrån neutralt. Hela denna händelsekedja har visat att livet är ett mysterium och det finns ännu mycket som man inte förstår. Yogierna säger att ”understanding comes later”. Jag väntar på det”, skrattar Tommi.
